Medan världen tittar har en massaker i Gaza och blodigt våld på Västbanken pågått i tre år. Eller rättare sagt så är den internationella borgarklassen – dess stater och imperialistiska allianser – djupt involverad i det blodbad som Israel släppte lös efter den fruktansvärda massakern av Hamas den 7 oktober 2023. Den högerextrema och fundamentalistiska-fascistiska israeliska regeringen visste vad som skulle komma, men lät det ske för att få en förevändning att ockupera Gazaremsan, i praktiken Västbanken, och slutligen rensa bort palestinierna.
Hamas, en islamistisk-fascistisk organisation, har alltid använt det finansiella stödet från mellanösterns borgarklass, inte till förmån för befolkningen i Gaza, utan för sin egen politisk-militära strategi. Den 7 oktober är ännu en bekräftelse på detta, den mest förödande hittills, eftersom Hamas inte kunde ha varit omedvetet om att attacken skulle utlösa Israels folkmordsliknande raseri.
Palestiniernas obeskrivliga lidande har med rätta väckt ilska hos många människor mot Netanyahus kriminella gäng och hans beskyddare i Washington, men alternativet är inte upprättandet av en palestinsk stat: den skulle bli en förlängning av den andra imperialistiska fronten – Kina, Ryssland, Iran – som inte är mindre förtryckande; den skulle vara ett uttryck för den palestinska borgarklassens klassherravälde, inriktat på att exploatera ”sitt eget” proletariat utan att dela frukterna – eller så lite som möjligt – med andra delar av borgarklassen.
Endast ett ännu mer omfattande krig skulle kunna förverkliga parollen ”två folk, två stater”. Ett krig där som alltid arbetarklassen och de mest utsatta får betala priset, medan borgarklassen kammar hem vinsten. Utsikterna för ett utvidgat, ja till och med ett globalt allomfattande krig, är mer sannolika än en palestinsk stat. Kapitalismens strukturella kris driver utvecklingen i denna riktning, och konflikterna – från Sudan till Ukraina, via Mellanöstern – har sin grund just i borgarklassens svårigheter att återuppliva ekonomin, trots den intensifierade exploatering, prekarisering och fattigdom som den utsätter den globala arbetarklassen för. Trots den accelererande plundringen och förstörelsen av ekosystemet.
Nej, slutet på barbariet i Palestina och alla andra platser ligger inte i grundandet av en ny
borgerlig nationalstat, utan i kampen mot orsakerna bakom grymheten: mot kapitalet och dess statliga uttryck. Endast arbetarklassen har kraften att göra detta, eftersom det borgerliga samhället bygger på exploateringen av just denna klass. Kampen mot exploatering och förtryck i alla former, utanför och mot den borgerliga ”vänstern”, utanför och mot fackföreningsrörelsen – oavsett om den är integrerad i institutionerna eller, trots att den kallas ”gräsrotsrörelse”, ofrånkomligen är undergiven kapitalets krav. Klasskamp från verklig gräsrotsnivå, genom de kamporganisationer som uppstått direkt ur kamperna, tillsammans med ett revolutionärt parti som får sin kraft från denna kamp och fungerar som dess politiska guide.
Detta är vår vägen framåt; allt annat är en färd mot avgrunden.
NEJ till imperialistiskt krig, JA till klasskamp!
PCInt – Battaglia comunista, della Tendenza Comunista Internazionalista
Ursprungligen publicerad av våra Italienska kamrater inom IKT, med anledning av treårsdagen av 7 oktober och Hamas attack och Israels efterföljande invasion.
